Under nittiotalet stod inget mindre än nyorganisationen av världen på agendan. Det sista årtiondet innan millennieskiftet förde med sig många förändringar, bland annat murens fall och slutet av kalla kriget. Ungdomarna dansade till Macarena, pojkband, Spice Girls eller på Love Parade iklädda Doc Martens, magtröjor och platåskor. På bioduken sjönk Titanic, i hemmen flimrade Baywatch på TV-apparaterna. Tusentals människor spelade Snake i sina nya Nokiamobiler, eller höll sina Tamagotchis vid liv. I Sverige etablerade sig tacos som självklar fredagsmiddag och Tyskland hejade på sitt fotbollslag till vinst i fotbolls-VM. Början av internetåldern och Sveriges inträde i EU förändrade förutsättningarna för den bilaterala handeln avsevärt – och Kammaren reagerade med ny strategi. Den första årsstämman efter den tyska återföreningen hölls 1990 i Berlin och beslutade – ”under bifallsrop” enligt protokollet – att stryka tillägget ”inklusive Västberlin” i Kammarens stadgar. Den Svenska Handelskammaren var nu en intresseorganisation för alla svenska dotterbolag i hela Tyskland.

Men föreningen tappade medlemmar. Det diskuterades ivrigt hur man skulle kunna värva nya medlemmar till nätverket. 1993 konstaterade man att det fanns en viss ”evenemangströtthet”, varpå lösningar som mer kända talare och föredrag på engelska diskuterades. Ett nytt serviceutbud från Kammarens sida eller en ”nybörjarbok för nykomlingar i Tyskland” skulle locka medlemmar. Under mitten av nittiotalet utarbetade en ”förnyelsegrupp” förslag och bedömde att Kammaren inte brydde sig tillräckligt om sin image.

1995 blev ett år med många förändringar för föreningen. Förutom att Sverige gick med i EU, vilket underlättade handeln avsevärt, så gick vd:n Fred von Tobiesen i pension efter 20 år och även den mångåriga presidenten Ingemar Kallenbach lämnade sin post. SEB-chefen Lars Thörnquist tog över presidentskapet och efter förhandlingar som beskrevs som ”mycket trevliga och okomplicerade” anställdes Göran Svensson som ny vd. Under honom omorganiserades Kammarens medlemsstruktur, delvis för att stärka integrationen även av små företag. Dessutom satte styrelsen upp målet att få controllers, försäljningschefer och personalchefer intresserade av Kammarens arbete. Man ville inte vara en ren ”vd-klubb”. Den federala strukturen i det återförenade Tyskland avspeglades i de nya regiongrupperna som bildades 1997. Regiongrupperna i Düsseldorf, Hamburg, Frankfurt, Berlin, Stuttgart och München skulle bestå av två till fyra personer, varav minst en var styrelsemedlem. För att stärka den regionala närvaron i de nya östtyska delstaterna så arbetade Kammaren tillsammans med den svenska industri-och handelsklubben i Berlin-Brandenburg (”Schwedischer Industrie- und Handelsclub zu Berlin-Brandenburg”), och 1997 gick hela klubben in i Kammaren. Förändringen uppvisade goda effekter, och kort därefter uppnådde man det länge eftersträvade målet att få 400 medlemmar.

Nytt samarbete med Exportrådet
Att samarbeta med Exportrådet var ett omdiskuterat tema på sjuttiotalet, och på nittiotalet kom det upp på styrelsens agenda än en gång. ”Samverkan mellan stat och näringsliv verkar bli aktuellt igen” hette det, men den här gången skulle det leda till ett mer produktivt resultat. 1992 beslutade Exportrådet att stänga alla regionala kontor, även huvudkontoret i Düsseldorf, och att förlägga all aktivitet till Berlin. Bara kontoret i Stuttgart blev kvar. Efter förhandlingar mellan Kammaren och Exportrådsombudet Hans Jannö undertecknade båda parter ett avtal, i vilket framgick att Kammaren tar över Exportrådets samtliga uppgifter. Jannö valdes in i Kammarens styrelse och en ny era av gott samarbete tog sin början.

Handelskammarens kontor flyttade till Berliner Allee i Düsseldorf i slutet av 1991, eftersom det var där som Exportrådet residerade. De årliga merkostnaderna på 13 000 deutsche Mark ledde visserligen till diskussioner inom styrelsen, men mervärdet av de synergier man fick genom närheten till Exportrådet vägde tyngre. Exportrådet lämnade dock Berliner Allee redan 1993, och även Sveriges Ambassad i Bonn flyttade till Berlin 1999. Beslutsfattarna inom Kammaren funderade mycket på hur Sverige formellt skulle representeras i Västtyskland. Skulle man öppna ett konsulat som förenade funktionen av Kammarens vd och en konsul? Man röstade emot beblandningen av diplomati och näringsliv och konciperade istället Sverigecentret (”Schweden-Center”), som 1998 öppnade på Berliner Allee och erbjöd kontorsrum för svenska dotterbolag.

Kammaren går online
Den stigande utvecklingen av informationsteknologi slog även ned i Kammarens arbete. Vd:n Göran Svensson förklarade att 80 svenska företag i Tyskland arbetade inom IT-branschen, ett tillstånd som krävde en brådskande anpassning av Kammarens tjänster utefter denna nya bransch. Styrelsemedlemmen Alexander Foerster föreslog ett införande av en egen hemsida på internet, vilket förverkligades 1999. ”Utvecklingen av informationsteknologin genom hemsidan är så rasant att den även kommer påverka både årsboken och Kammartidningen”, trodde Svensson. Det var ”ej att utesluta att mycket information istället måste stå till förfogande via internet”. Han skulle komma att ha rätt till en viss del: medan årsboken bara skulle komma att tryckas i tio år till, så håller sig Kammartidningen Schweden AKTUELL än idag.

90-talets händelser
1990    Tyskland vinner världsmästerskapet i fotboll i Italien för tredje gången.
1990    Tyskland återförenas.
1991    Det populära TV-spelet Super Nintendo ges ut.
1991    Den sista trabanten rullar ut från fabriken i Zwickau, Sachsen.
1992    Bill Clinton utses till USA:s 42:e president.
1993    Adobe Systems lanserar mjukvaran Adobe Acrobat och PDF-formatet.
1993    Maastrichtfördraget träder i kraft och EG blir EU.
1994    Estoniafärjan sjunker på sin resa från Tallinn till Stockholm. 852 människor mister livet.
1994    Sverige når tredje platsen i fotbolls-VM i USA, och den svenska VM-låten ”När vi gräver guld i USA” räknas sedan dess till en av Sveriges populäraste hejalåtar.
1995    Sverige går med i EU och blir därmed den 14:e medlemsstaten.
1997    Prinsessan Diana av Wales omkommer i en tragisk trafikolycka.
1999    Günter Grass vinner Nobelpriset i litteratur.

// Förebyggande. Diagnos. Behandling. Övervakning. Förvaltning. Inom vården kommer informations-och kommunikationsteknologier till insats i nästan alla områden. Även detta livsområde digitaliseras i en ökande hastighet. En gigantisk marknad, där väldigt mycket pengar står på spel. En bransch som berör användaren så existensiellt som ingen annan bransch: Det handlar om våra personuppgifter, om vår hälsa och om vårt liv.

Kommer vi i även i framtiden att gå till en doktor, eller kommer tekniska diagnosmöjligheter baserat på big data att ordinera ett mycket säkrare behandlingskoncept? Kommer robotar att operera oss? Vad händer med självbestämmelserätten över de egna person-och hälsouppgifterna? Kan e-hälsa hjälpa till att besegra envisa sjukdomar?

Det handlar om utvecklingar som innebär storartade möjligheter, men som också väcker allvarliga etiska frågor. Redan 2015 beslutade den tyska riksdagen om en e-hälsolag, som reglerar införandet av e-hälsoteknologier i den tyska lagstiftningen. I Tyskland insåg man betydelsen av detta tema för länge sedan, men som så ofta rör sig den tyska admistrationen långsammare än den något mindre grannen Sverige, vars regering har en vision om att bli världsledande vad gäller de möjligheter som e-hälsa för med sig. I Sverige är förutsättningarna för att få en viss pionjärsstatus onekligen bra. Den svenska befolkningen ser generellt positivt på digitaliseringen och har ett starkt förtroende gentemot digitala innovationer. Information förvaltas av centraliserade myndigheter och register och är tillgängliga för alla. Medborgarna har ett öppet, stundvis för obekymrat, förhållande till användningen av sina personuppgifter. En stor och pulserande start-up-värld kommer relativt enkelt åt ny forskning, startkapital och eventuella samarbetspartners. Dessutom är vårdsystemet offentligt och förvaltas av en statlig myndighet. Detta ger alltså goda förutsättningar för utveckling av affärsmodeller inom e-hälsa och för framtida expansioner till utlandet. Det sistnämnda är nästan ett måste, eftersom den egna marknaden är så liten. I jämförelse är både den tyska marknaden och den medföljande potentialen gigantiska.

För att man inom några år ska kunna nå målet att bli världsledande inom e-hälsa grundades den svenska eHälsomyndigheten år 2014. Det finns liknande institutioner i flera andra länder, men inte i Tyskland. Denna myndighet koordinerar regeringens åtgärder och erbjuder en rad olika tjänster och produkter – både för medborgarna och för branschen. Exempelvis skrivs drygt 99 % av alla recept ut digitalt. Läkaren skriver i patientens vårdjournal som även apoteken kan läsa och som i sin tur kan lämna ut medicinen. Inom snar framtid, fr.o.m. juni 2020, ska en patients samtliga receptbiografi lagras i den centrala databasen ”läkemedelslistan”. Det ska skapa en överblick för läkare, vårdare, apotek och patienten själv över vilka läkemedel som ordinerats och vilka patienten har hämtat ut. Listan ska skapa högre säkerhet för patienten och ska förhindra risken för läkemedelsmissbruk. Och i en elektronisk patientjournal lagras uppgifter om tidigare sjukdomsbakgrund, diagnoser, labbvärden, läkares utlåtanden, ordinationer och mycket mer.

I Tyskland äger patienten sina uppgifter
Känner du dig lite störd av detta? Då har du nog följande diagnos: du är en uppgiftsneurotisk tysk som saknar svenskarnas grundförtroende för att dina personuppgifter behandlas enligt dina värderingar. I Tyskland ska samtliga uppgifter i de elektroniska patientjournalerna (ePA) stanna hos patienten. Den planerade databasen ska lagra den sjukförsäkrades sjukdomshistoria, behandlingsinformation, mediciner, allergier och övriga hälsodata både sektors-och fallövergripande. Den sträcker sig alltså längre än vad receptbiografin gör. De tyska sjukförsäkringskassorna blev nyligen skyldiga att fr.o.m. den 1:a januari 2021 kunna erbjuda sina kunder elektroniska patientjournaler. Där kommer patienterna också kunna lagra egna uppgifter, samt att de kommer ha åtkomst till sin journal även utanför läkarmottagingen. Därmed kommer man uppnå målet att patienten blir betydligt bättre informerad om diagnos och terapi, och att hen kan inkluderas i beslutsfattandet om sin egen hälsa.

Läkare, tandläkare, apotek och vårdinrättningar kan vid behov alltid och utan tidsförlust ta del av uppgifterna – men bara sålänge det godkäns av patienten, som har självbestämmanderätt över sin journal. Beroende på modell kan uppgifterna lagras centralt eller lokalt. Datatillgången sker över det elektroniska sjukförsäkringskortet, som ju redan har införts för alla försäkringspatienter men som just nu bara innehåller försäkringsinformation. Egna digitala transferkanaler kommer att byggas upp för vårdväsendet och utbytet av medicinsk information och kommer med sina tjänster och komponenter att kallas för ”telematikinfrastruktur”. Endast berättigade och tillåtna användare inom vårdväsendet kommer ha åtkomst till systemet.

Digitala vårdsamtal är fortfarande i pionjärsstadiet
Får redan alla svenskar sina diagnoser via en app? Även i Norden står de telematiska erbjudandena fortfarande i startskottet. Även om läkare på en del orter redan får basera diagnoser endast på telemedicinska tjänster, så finns det ännu ingen nationell, enhetlig ram. För det mesta praktiseras telemedicin mellan läkare som vill diskutera diagnoser eller röntgenbilder. Just nu utarbetas riktlinjer för när en onlinekonsultation kan vara meningsfull och när den bör undvikas. Utöver detta installeras nya IT-system i ett flertal kommuner. Via webbsidan 1177.se kan svenskar ta del av en stor mängd vårdinformation samt ta reda på var i hemkommunen de kan få den hjälp de behöver. På webbsidan kan man också logga in sig och få tillgång till sin egen elektroniska vårdjournal.

Sverige har ett tydligt försprång gentemot Tyskland vad gäller digital hälsa. Båda länder har klara strategier och kommer att driva förändringen framåt, en förändring som i framtiden otvivelaktigt kommer finnas i alla patienters vardag och där svenska företag kan komma att spela en nyckelroll: företaget KRY uppvisar starka tillväxtsiffror i den konkreta telemedicinen, och etablerar sig nu även i Tyskland (se intervjun i Schweden Aktuell). Något som kvarstår som ett sensibelt tema är dock datasäkerheten. Om svenska läkare och vårdpersonal generellt har tillgång till patienternas elektroniska hälsojournaler, så kommer det i Tyskland endast vara möjligt om patienten godkänner det. Hur det än kommer att se ut i detalj: även om våra kroppar förhoppningsvis fortsätter vara analoga länge till, så kommer vården och behandlingsmetoderna att fortsätta digitaliseras i en rasande fart.