Tillbaka

// Turbulenta år: Kammarens 70tal 

// Turbulenta år: Kammarens 70tal 

Långt hår, flower power och terror i Tyskland: sjuttiotalet var ett rörligt årtionde. Klädda i utsvängda byxor protesterade medborgarnan mot Vietnamnkriget, Bundeskanzler Willy Brandt bedrev försoningspolitik, och terrororganisationen Rote Armme Fraktion fick Tyskland att hålla andan. Tyska miljöpartiet Die Grünen grundades, hemma låg Flokati-mattor och på radion spelades ABBA. Sverige blev känt med sin unga regeringschef Olof Palme, som var frispråkig, och firade sin vintersporthjälte Ingemar Stenmark. Och kammaren? Kämpade. 

1970-1979

Efter regeringsvalet 1970 i Sverige beslöt regeringen att omorganisera exportframjändet. Handelssekreterare skulle nu vara ansvariga för de svenska företag som ville arbeta i Tyskland.  Den svenska staten såg ingen plats för Svenska Handelskammaren och drog in det tidigare bidraget ”utan föregående samråd med Handelskammarens styrelse”, som protokollet från styrelsemötet noterar. Men inte bara kammarens ekonomi stod i nöd, den svenska staten var också intresserad av att ta över namnet ”Svenska Handelskammaren”. Styrelsen började diskutera med exportrådet och förhandlingarna  pågick i flera år om hur kammarens framtid skulle kunna se ut.

 

Tyskland är inget utvecklingsland

Allt från en sammanslagning med det statliga exportrådet, bildandet av en svensk kommittee med ambassadören eller en försäljning av namnet och ett fortsatt styrelsearbete som handelsrådets rådgivande organ till ett skapande av en svensk ”industri- och handelsklubb” var på tapeten. Det var ”utomordentligt utförliga diskussioner “, som sysselsatte styrelsen i den osäkra situationen.
”När man jobbar med handelsrådet måste deras löptid vara minst 6 till 10 år”, hävdade styrelsemedlemmen Boman i början av sjuttiotalet. Att bli bekant med situationen i Tyskland skulle inte vara möjligt på bara tre år. Företrädarna på svenska företag i Tyskland var i allmänhet irriterade över att man i Sverige från olika håll  försökte att ” observera Tyskland som utvecklingsland med en kikare och på så sätt försöka förstå det”. Tyskarnakunde man inte tvinga på varor, de var världsvana, kultiverade och visste precis vad de kunde kräva. Att det i Sverige inte gick att förstå berodde på att de lokala förhållandena var okända och att de som skickades till Tyskland under kort tid inte kunde begripa den lokala marknaden och kulturen.Det starka förstatligandet av exportfrämjandet och de facto elimineringen av den frivilligt privata sektorn var politiskt känsligt. ”En sådan förändring skulle, som jag känner den tyska mentaliteten, ses som ett steg österut”, varnade Åke Simonsson, generalkonsul i Frankfurt och styrelsemedlem.

I förvirringen av dessa osäkerheter ställde kammaren in sin verksamhet 1971. All personal fick gå och bara vd Hedin stannade i tjänst. Han var dock missnöjd med situationen och berättade för styrelsen att han kände av en ”betydande psykologisk börda”, och inte kunde täcka upp de tjänster som erbjudits tidigare av specialiserad personal. Han var dessutom oroligt om han i sitt ålder kunde hitta ett nytt jobb.
I mer än ett halvt decennium gick det fram och tillbaka mellan Stockholm och Düsseldorf. Nya förslag, nya möten – men kammaren var inte beredd att upplösas. Man ville stärka och representera näringslivet och inte bli hindrade av byråkrater. Namnet Handelskammaren var prestigefyllt och fick inte bli bortskänkt, menade styrelsemedlemmen Erik Braunerhielm.  Man ville fortsätta vara en medlemsorganisation och beslutade att föra vidare denna ”ytterst känsliga fråga” till medlemmarna.

Praktikantbibeln informerar

I en „reaktivering- och räddningsoperation” skäntkr medlemmarna 60 000 DM till kammaren för att säkerställa dess verksamhet och fortsatta existens. Kammaren flyttade in i mindre lokaler och vid årsmötet tilläts 1975 en ändring i stadgarna, vilket gjorde att kammaren nu också var kommersiellt aktiv genom försäljning av tjänster till tyska och svenska företag. Kammaren skulle hädanefter fungera som organisation, utan lika stark fokus på etablering av dotterbolag, utan mer fokus på nätverkstillfällen. Utöver det skulle kammaren fungera som som språkrör för andra organisationer med liknande intressen, informera om tullbestämmelser och ekonomisk lag  och göra  PR för svenska produkter. Med denna nystart anställde kammaren den nya vd:n Fred von Tobiesen, och tog åter upp sitt arbete. Under tiden hade kammaren erkänts som  officiell intresseförening i tyska parlamentet Bundestag och kunde nu delta i mötena i utskotten. Svenska staten bestämde sig 1976 att kalla sina utsända för handelssekreterare  och gjorde därmed inga ytterligare krav på namnet ”Svenska Handelskammaren”. Kammaren var back in business: Planer att besöka Tysklands första IKEA smiddes och lyckönskningar skickades till kungens giftermål med tyskan Silvia Sommerlath. Även samarbetet med svenska staten blevnärmare igen: I början av 1977 informerade kammaren tillsammans med handelssekreteraren intresserade parter i den Västsvenska Handelskammaren om den tyska marknaden. Slutligen hittade även praktikanterna, som tidigare varit en viktig del av personalen, tillbaka till kammaren. I ”Praktikantbibeln “, som även idag finns kvar på kansliet, blev praktikanterna tydligt informerade om sina uppgifter: Långdistanssamtal bör endast göras i undantagsfall, för att få fram information om ett företag måste man fylla i en kupong ur ”Schimmelpfeng”-häftet och hålkortsdatabasen gav information om huruvida svenska företag har representanter i Tyskland. En översikt över Sveriges Radios frekvenser  i Tyskland hittades, precis som en checklista på utlandsämbeten och ett läkemedelsformulär i Praktikantbibeln. Att de hade läst hela Bibeln fick praktikanterna intyga med signatur. Den progressiva känslan i samhället uttryckte sig också i kammarens styrelse under sjuttiotalet: Hade man i början av sjuttiotalet  haft damprogram på eventen för medföljande hustruar och skickat ”shoppinggudies” skickades till dem, så  hade utvecklingen kommit längre 1977 när den första kvinna blev invald i styrelsen. 

Vid årtiondets slut var det dags för organisationens 20års jubileum.  Föreningen hade lyckats navigera de stormiga tiderna. Men fira ville inte styrelsen – inte än. Vid 25år-jubileumet ville man däremot ”slå på stort”….

Text Helen Hoffmann
Översättning Ylva Åsberg