Tillbaka

// Offentliga debatter i Sverige
Konsenskulturen

// Svenskar försöker alltid att nå en överenskommelse – oavsett på arbetsplatsen eller i hemmet. För att förstå den svenska debattkulturen är konsensbegreppet av central betydelse. En teori menar på att de historiska rötterna till denna konsenskultur har att göra med det faktum att det är mycket kallt i Sverige på vintern. Därför kunde konflikter mellan familjer eller grupper få dödliga utfall då tillgången till livsmedel var mycket begränsad, särskilt unter vintern. Den som ställde sig emot grupperns vilja riskerade att få betala ett högt pris: att bli utstött – eller i värsta fall svältdöd. Låter det hemskt? Nåväl, det är som sagt bara en teori. Och nuförtiden riskerar ingen att svälta ihjäl när han eller hon yttrar en avvikande åsikt i den svenska offentligheten.

Konsenskulturen har uppenbarligen stora fördelar: istället för att försvagas av eviga strejker, exempelvis mellan arbetstagare och fackföreningar, är Sverige ett av de länderna med minst strejkdagar i Europa. Likadant ser det ut vid svåra politiska beslut: såfort ett majoritetsbeslut tagits och offentliggjorts hamnar diskussionen i regel också hos oppositionen. Så kunde flera impopulära men nödvändiga reformer genomföras efter den stora fastighetskrisen under nittiotalet tack vare konsensen mellan Socialdemokraterna och de liberala partierna.

Konsens stärker

Konsenskulturen präglar såklart även de svenska medierna, som i sin tur påverkar debattkulturen. I jämförelse med Frankrike, England eller Danmark där journalister ofta spelar en påstridig roll gentemot makthavare, så är de svenska redaktionernas temperament istället mer utjämnade. När den offentliga debatten blir alltför hetsig är målet att tona ner snarare än att elda på. Konfliktnivån i samhället får inte bli för hög, det uppstår en sorts ”systemlojalitet” som präglar den svenska debattkulturen. Under tiden har problemen med ”hate speeches” (på svenska: hets mot folkgrupp) kommit upp på agendan med hjälp av sociala medier, såväl i Sverige som i Tyskland. Här befinner sig samhället fortfarande i orienteringsstadiet: det finns särskildal lagar mot hets, men det existerar ännu inget konkret exempel på vad man får resp. inte får säga i de sociala mediernas offentliga rum.

Med enhetskulturen kommer riskfaktorer

Men finns det inga nackdelar med konsens- resp. debattkulturen i Sverige? Jo. När det har skapats en allmän uppfattning kring ett tema, så kommer nästan alla att inta den nya positionen samtidigt – allt annat vore ju ett brott mot konsensen.

Att då företräda en konträr åsikt kan vara mycket riskfyllt – för det får bara existera ett visst antal uppfattningar samtidigt i offentligheten. Och det kan få farliga konsekvenser. Det tydligaste exemplet från de senaste åren är migrationsfrågan. När Sverigedemokraterna år 2010 flyttade in i riksdagen förstördes alla förutsättningar för en rationell och saklig diskussion om migration. Legitima frågor om kostnader och kapaciteter stämplades nästan alltid av de andra partierna, och tyvärr också av journalisterna, som rasism. Resultatet? Sverigedemokraterna är nu nästan lika stora som Socialdemokraterna.

Initiativ livar upp debattkulturen

Men den svenska debattkulturen innehåller även silverstrimmor, som rentav skulle kunna vara en förebild för den demokratiska opinionsbildningen: varje sommar går ”politikerveckan” av stapeln i Almedalen i Visby. Hit åker politiker, företag, kommuner och intresseorganisationer av alla de slag och ger allt de kan för att sprida sina budskap med bra argument. För privatpersoner innebär denna vecka en unik möjlighet att träffa toppolitiker och organisationer. Även Danmark och Norge har sina egna politikerveckor: ”Folkemøde” på Bornholm och ”Arendalsuka” i norska Arendal.

Ett annat exempel: 2016 grundades ”Kvartal” som kallar sig själv ”Sveriges minsta mediehus” och vill vara en oberoende ”debattplattform för vuxna”. Utförliga artiklar och essäer om ämnen som migration, kultur, EU eller Kinas roll i världen ger regelbundet väl genomtänkt bakgrundsinformation. Huvudfinansieringen kommer från privata donationer, och intresset för ”Kvartal” växer stadigt.

Även ”Axxess Publishing” hör till denna bild. Sedan 2002 ges ”Axxess Magasin” ut, en tidskrift med essäer och artiklar om politik, kultur, historia och recensioner om den nyaste internationella facklitteraturen. 2006 följde ”Axxess TV” som visar dokumentärer, intervjuer med författare och forskare, och inslag om aktuella händelser. Den publicistiska tanken bakom är att erbjuda högkvalitativt innehåll med teman som de kommersiella TV-kanalerna inte visar. Axxess syns årligen på bokmässan i Göteborg för att träffa läsare och intervjua författare. Allt detta möjliggörs genom finansieringen av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse.

I Sverige finns ett sätt att diskutera offentliga teman som än idag är starkt präglat av den århundrade gamla konsenskulturen. Det medför en del trevligt och positivt, men det döljer även risken att nödvändiga uppgörelser inte behandlas med den skärpan och det djup som krävs. En del privata initiativ har upptäckt detta och anstränger sig för en kvalitativ förbättring av den politiska debattkulturen.

Av Erik Thyselius

Efter sina studier inom statsvetenskap och journalistik vid Uppsala Universitet och ett halvårs praktik hos ”Schweden Aktuell” påbörjade Erik Thyselius en journalistisk karriär bl.a. hos tankesmedjan Timbro. Därefter skrev han ledare-artiklar för diverse tidningar, bl.a. Smålandsposten, Barometern-OT och Svenska Dagbladet. Sedan 2018 arbetar han som journalist hos Axxess Publishing och är programledare för TV-programmet ”Panelen”.