Tillbaka

// Århundradets Geni Ingmar Bergman:
Gudlös men gudabenådad


Under 2018, året då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, skänker världen en tanke till den man som under 1997 års Cannesfestival utsågs till ”världens genom tiderna bästa regissör”. Bergman lämnade efter sig en skatt av ännu opublicerade manuskript, dokument och tusentals brev som tillhör UNESCOS världsarv. Ett material som idag väcker mer intresse än någonsin.

Enbart på den svenska marknaden ges i år mer än 40 böcker ut om Bergman. Under sin 72 åriga karriär med över 160 teateruppsättningar och 60 filmer, skapade den ständigt hårt arbetande konstnären en helt egen genre där den mänskliga själen blev utforskad på ett djupt plan. Bland de runt 50 nyutgåvorna som gjorts av hans verk, kommer det under jubileumsåret ges ut en ny version av filmen ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom gör dottern Eva Bergman en personlig tolkning av den fyrfaldigt Oscarsvinnande filmen ”Fanny och Alexander” som under året går upp på scen. Även boken ”De oroliga” som skrevs av Bergmans dotter Linn Ullmann och som handlar om hennes förhållande till fadern, kommer att bli en teaterpjäs.

I sina senaste intervjuer avslöjade Bergman att han som barn älskade att kramas men att han ständigt blev bortknuffad av sin egen mor. Under barndomen grät han också mycket då hans far, som var pastor till yrket, ofta slog honom. I sina filmer arbetade Bergman i detalj med sina upplevelser från barndomen. Med i de flesta fall stora framgångar, var det mycket viktigt för honom att de dolda hemligheterna fick komma fram i verklighetens ljus. Han hade ett mycket gott öra för att skilja toner mellan tonerna, vilket hans verk ofta gav uttryck för. Inte heller var han blyg för att öppet skildra sexualitet, ett faktum som framkommer i filmen ”Tystnaden” från 1963 som blev en stor framgång, om än en skandalomsusad sådan. Hans stränga religiösa utbildning från barndomen gjorde honom också ”gudlös”.  I sina filmer tematiserades därför ofta misslyckade sökanden efter Gud.

5 äktenskap, nio barn
Bergman var även en sökare privat. Han var gift fem gånger och fick totalt nio barn. På ålderns höst erkände han själv att han varit frånvarande från sin familj och att han under sitt vuxna liv agerat omoget. Under hela sitt liv bedrev han också en ständig kamp mot olika demoner: en ”katastrofdemon” som alltid utgick från att allting går fel, en annan för rädslan för djur och närvaron av för många människor. Hans ”raseridemon” gjorde honom till en lättirriterad människa. En demon som gjorde honom till en hämndlysten människa, vilket berodde mycket på att han aldrig tycktes glömma saker. Lyckligtvis verkade han inte ha slagits av ”tanklöshetens demon”, då kreativiteten ofta blev hans räddning mot sina många livskriser. Bergman dog år 2007 vid 89 års ålder i sitt hem på Fårö, en plats han hade bott på sedan 1965. Bergmanstiftelsen i Stockholm och Bergmancentret på Fårö förvaltar hans arv, vilket starkt och djupsinnigt påminner oss om vad och vilka vi egentligen är, menar Bergmans tidigare livskamrat Liv Ullman som själv medverkade i flera av Bergmans filmer. 

 

Även Tyskland söker efter Ingmar Bergman
Det hundraåriga jubileet har inspirerat den tyska regissören Margarethe von Trotta (”Två tyska systrar”) att närma sig Bergmans liv och verk med en dokumentär, där samtida filmskapare diskuterar Bergmans verk. Dokumentärfilmen som fått namnet ”Auf der Suche nach Ingmar Bergman” handlar inte enbart om Bergman själv, utan även om interaktionen och mötet mellan de diskuterande regissörerna. Von Trotta bestämde sig för att bli regissör efter att ha sett Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. Bergman erkände själv en gång att von Trottas film ”Två tyska systrar” som vann Guldlejonet i Venedig år 1981, haft större inverkan på honom än någon annan film han sett. Von Trottas Dokumentärfilm är mycket personlig och visar insiktsfulla samtal, till exempel med Liv Ullman, med sonen Daniel Bergman eller med Rita Russek. En bra introduktion för att förstå den fascination inför Ingmar Bergman som i dag är så aktuell.                 

 

Text av Suzanne Forsström, översättning Jonas Fiskaare